Parkförväxling

Att hjälpa en turist kan verka rätt trist
Men sittandes i Mössebergsparken kommer jantelagen sist
Hur ska vi hitta – upp till fjärran land?
Där vi hört sagan om gris, höns och får som berikat vårt land.

Det, min käre främling, kan jag hjälpa er på
Ni tar höger mot Danska vägen som leder er rätt
Men frestas inte av pizzerian upp på vår slänt
Fortsätter ni enhälligt upp på tå
finns parkens sköna vittringar bortom en vrå.

Gångväg mellan två barndomshem – Philip till Eyvind

I detta inlägg tas en tillbakablick till min barndom och en väg som tydligen alltid fanns där

I detta hus spenderades mina första dagar, veckor och månader. Under ungefär ett års tid bodde jag här tillsammans med min mor, far och papegojan Coco . Jag minns inte hur mycket skit fars något underliga husdjur befläckade huset med, men ryktesvägen säger att det inte var särskilt uppskattat. Allt senare efter vi flyttat in som granne till Gruvbergets myrinfekterade skog tog min farmor om gårdens trådgård. Med tog hand om menas egentligen förvandlade det till ett paradis. Jordgubbsland vid granngården, hallonbuskar längst med busshållplatsen, vidsträckta växtodlingar och blommor av alla dess sorter både i och kring den lilla båten.

Idag är det däremot tomt. Huset är fortfarande i min fars ägo, som hyrt ut det under tidigare år. Det är svårt att föreställa sig tomtens tidigare glans och skönhet, trots att det finns kvar färgstarkt i minnet.

Olof Edvin “Eyvind” Johnson, proletärförfattaren, diktaren, syndikalisten och nobelpristagaren växte även han upp i Björkelund, dock under en annan tid, ungefär 10 minuter upp från tvärgatan.

För att nå “Eyvind Johnson stugan”, också kallad bagarstugan, behövs två fungerande ben och tio minuters tid. Det är i bagarstugan Eyvind föddes, men bostaden där han nådde sin tonårsålder går även att hitta på vägen dit. Jonsson och Rosts hus ligger på vägen mot bagarstugan, dock något förändrade efter drygt 100 år.

Vid slutet av Eyvind Johnsons väg, går det att fästa ögonen på en liten faluröd stuga. Bagarstugan står enskilt, men i periferin i umgänge av nybyggda, tidsandliga, träliga, vita hus med tillhörande Audibilar. Det märks att en nått något av en relik från en annan tid.

Stugan är förståeligt låst, men vid klart väder är det möjligt att ta en titt genom något av stugans tre fönster. Hemmet tycks vara väl anpassad till dess originalform. Några tavlor går att ana längst väggarna. I det rum som verkar vara Eyvinds sovrum finns ett gammalt porträtt av den äldre nobelpristagaren. Här och där finns nya utgåvor av Eyvinds böcker utplacerade. Vid fönsterbrädan ligger exempelvis Stad i mörker, passande till dagens ruska vårväder.

Det känns nästan något deprimerande att inte förrän nu, vid vuxen ålder fått reda på att den store proletärförfattaren från Boden i själva verket växt upp i samma område som en själv. Dock glädjer det mig att jag faktiskt fått upp ögonen för bodensarens författarskap, nu med ett ännu starkare intresse för de norrbottniska skildringar som finns tillgängligt i hans verk. Inte minst glädjer det mig att Eyvind, likt mig, var fackligt ansluten i Sveriges enda kämpande fackförening, SAC Syndikalisterna. Från 21/3 till 10/10 1919 förde han styrelseprotokollen i Boden LS, vilket tyvärr stängt ned. Eyvind var även en medarbetare i SAC:s medlemstidning Syndikalisten, likt mig, men som på den tiden var en halvveckotidning.

Att vara från samma Björkelund, vara aktiv i samma fackförening och skriva för vår fantastiska medlemstidning är kanske inte något mirakel i sig självt, men som avslutande stycke vill jag utnyttja ett något skämtsamt citat från diktaren själv:

“Man hade kunnat grunda religioner på sådana tillfälligheter, antar jag”

Eyvind Johnson, 1965

Elisée Reclus, 1830-1905

En biografi över den franske geografen och anarkistiska filosofen, Elisée Reclus. Bland annat mottagare av guldmedaljen från Paris Geographical Society 1892, och namngivare åt prins Kropotkins ‘The Conquest of Bread’. Född 1830 Frankrike, död 1905 Belgien.

Än idag finns inte mycket om Reclus att hitta på svenska, om knappt något. Detta är däremot inte särskilt förvånande, då hans verk i stor mån blivit bortglömda under en lång tid, samtidigt som hans inflytande ofta inte nått längre än de inhemska geograferna till de fransktalande länderna. Med denna biografi vill jag lyfta Reclus för svenska läsare och med energisk förhoppning försöka bidra till att han studeras, diskuteras samt respekteras ytterligare, till en grad som inte endast bör intressera geografistudenter eller anarkister i jakt på nygammal teori. Notera att denna biografi är sammansatt utifrån sekundärlitteratur, då jag personligen inte förstår mig på franska.

“Yes I am a geographer, but above all I am an anarchist”

Elisée Reclus föddes 15 mars 1830 i Sainte-Foy-la-Grande, en liten stad längst floden Dordogne i sydvästra Frankrike. Han föddes in i en protestant familj bland andra protestanter, därav hans fader, Jacques, var professor åt ett närliggande protestant läroverk. Modern Marguerite Trigant koordinerade en skola för flickor och födde totalt 13 barn i familjen, varav 11 nådde vuxen ålder.

Vägen in till vetenskapen började vid tidig ålder genom lärandet av tyska, latin, engelska och nederländska vid den protestantiska skolan Moravian i Neuwied, Tyskland. Senare återvände han till Frankrike och den protestanta College of Sainte-Foy, från vilket han fick sin baccalaureate. Från detta gick Reclus vidare till det protestanta universitetet i Montauban, endast sjutton år fyllda. Det var under tiden vid universitetet som Elisée och hans broder Elie började vidga deras politiska vyer, bland annat genom läsning och diskussioner gällande politiska kamper i Paris. Utifrån detta beslutade sig bröderna för att impulsivt åka ned till medelhavet, och blev således uteslutna från universitetet.

Bildresultat för carl ritter
Carl Ritter, 1844

Trots denna händelse återvände Reclus till skolans värld, då han färdigställde sin utbildning inom sex månader vid universitet i Berlin. Tiden i huvudstaden var kort, men hade stor betydelse för den unge geografen, då det var i Berlin han mötte den store Carl Ritter, som bland annat stimulerade Reclus framtida inriktning inom ämnet.

21 år fyllda verkar Reclus filosofiska inriktning på livet visa sig alltmer frekvent i hans skrivande. Fransmannens tankar gällande idealen och strävandet efter frihet, solidaritet samt kärlek solidifierades efter universitetstiden.

“Our destiny is to reach that state of ideal perfection in which nations will no longer need to be under the tutelage of a government or of another nation; it is the absence of government, it is anarchy, the highest expression of order”

Förargade över Louis Napoléons coup d’état i början av november 1851, planerade bröderna Reclus en ny politisk aktion. En grupp bestående av blivande insurrektionella anarkister valde att följa bröderna på en marsch mot rådhuset i Orthez för att organisera ett motstånd. En handfull skara dissidenter blev så småningom färre och färre under marschens gång, vilket kulminerade i att, när målet äntligen nåddes, var det endast två demonstranter kvar. Elisée och Elie.

Trots den oerhört misslyckade revolten tog de dåvarande makthavarna aktionen på allvar, vilket ledde till att de båda bröderna tog till flykt. För Elisées del blev det en långvarig exil, i över fem år reste han världen över, från England och Irland till Louisiana, USA.

Efter att ha mött slaveriets förtryck av människorna i sydstaterna återvände Reclus åter igen hem. Under 1860-talet publicerades många av hans geografiska texter. Exempelvis Revue des deux mondes, The Earth och The Story of a Mountain. Just The Earth, den 1500-sidor långa samlingen kom ut i två volymer, vilket skildrade studier av fysisk geografi av jordytan.

Tio år senare kretsade Reclus och hans kompanjoners tid samt fokus åt händelserna kring Pariskommunen. Över fyrtio år gammal slapp Reclus undan militärtjänst, men valde frivilligt att slåss för The National Guard, gentemot de invaderande styrkorna. När kommunen slutligen föll togs Reclus tillfånga av Versaillestrupperna. Efter att ha spenderat tid i fjorton olika fängelser togs beslutet att Reclus skulle deporteras till Nya Kaledonien. Dock räddades den nu medelåldersmannen av hans vänner och kollegor i universitetsvärlden, då straffet istället ändrades till tio år i exil.

Ironiskt nog var det Schweiz som valdes till exilland, vilket endast ökade Reclus frammarsch inom den anarkistiska rörelsen. Det var nämligen här som Reclus förbrödrade sig med ledare för den Första internationalen, självaste Michael Bakunin, som sade detta när han reflekterade över Reclus efter att ha lärt känna bröderna:

Michael Bakunin c:a 1860

Han (Bakunin) sade att han aldrig mött någon mer anspråkslös, ädel, idel och religiöst hängiven till deras principer

Det var också i Schweiz som arbetet med Reclus allra främsta verk, New Universal Geography påbörjades. Detta monumentala verk uppkom i form av nitton stora volymer mellan 1876 och 1894. Totalt motsvar samtliga volymer 17.000 sidor, med briljanta detaljer och magnifika illustrationer i geografisk anda. Geografen Gary S. Dunbar skriver i hans biografi av Reclus Elisee Reclus: Historian of Nature (1978) “för en generation” konstituerades denna skrift som “den ultimata geografiska auktoriteten”, samt att dess betydelse inte var mindre än “förmodligen det bästa individuella skriften i geografins historia”.

Mot slutet av sin akademiska karriär accepterade den numera visa och meriterade vetenskapsmannen en anställning som professor vid New University of Brussels. Under sin tid vid det något kortlivade universitetet skrev Reclus på sin fritid ännu ett mastodont verk kallat Man and the Earth på 3500 sidor i sex volymer. De samlade volymerna är bland det sista Reclus skrev innan han dog, vilken tar upp självaste syntesen av hans tankar kring historia, geografi, filosofi, vetenskap, politik, religion och antropologi.

Inte långt efter publiceringen avled Elisée Reclus på landsbygden i Thourout nära Bryssel den fjärde juli 1905.

Vill du läsa mer om eller av Elisée Reclus? Här kommer några tips:
John Clark, Camille Martin, 2013. Anarchy, Geography, Modernity: Selected Writings of Elisée Reclus, Oakland: PM Press.
https://libcom.org/history/reclus-jean-jacques-elisee-1830-1905
https://libcom.org/library/man-nature-elis%C3%A9e-reclus
https://libcom.org/library/elis%C3%A9e-reclus-city-without-limits-%E2%80%93-jos%C3%A9-ardillo
https://www.libertarian-labyrinth.org/anarchist-beginnings/elisee-reclus-an-anarchist-on-anarchy-1884/ https://libcom.org/library/vegetarianism
https://libcom.org/library/evolution-cities-elis%C3%A9e-reclus
Lundström, M., 2018. Anarchist Critique of Radical Democracy, Cham: Springer International Publishing. 

OROAD av Stig Carlson

Denna stilige och välskrivna man upptäckte jag av en slump i mitt läsande av Stig Dagermans brev. Carlson brevväxlade ofta med Dagerman, då de båda medverkade i Sveriges syndikalistiska ungdomsförbundets tidning Storm. Carlson medarbetade i Storm från 1943 fram till årsskiftet 1944/45 då han var bosatt i sin födelseort, Falköping. Dikten är hämtad från Carlsons slutgiltiga verk Sista dikter från 1971.

Jag är oroad över tillståndet i världen som inte tycks avge några tecken på förändringar, över de maktslukandes maktfullkomlighet och de rättslösas rättslöshet; maskarna som kryper in i duvans öga och bosätter sig där för all framtid, över datorer som räknar människor som tomhylsor och som bakar fram sina fakta i den ordning vi vill ha dem

Jag är oroad över att den nödvändiga revolutionen dröjer med alla sina slitna fraser och nedsolkade paroller, att inte arbetarna tar makten från ligan som sträcker sig över hela jorden, över att dessa får bränna brödsäden medan miljontals svälter ihjäl, över att Pentagon påstår sig vilja ha en fred som de själva aldrig trott på

Jag är oroad över ungdomen i kapitalistländerna systematiskt uppfostras till konsumenter och stimuleras av gifter och droger som samhället har ensamrätt på, att regeringar-militär-polis slår ner demonstrationer och “uppror” som de själva framsatt

Jag är oroad att vi inte hinner, att kapitalismen redan konsoliderat sin apparat så hårt och fast att den nästan förefaller omöjlig att rubba, över att två generationer inte förstår varandra, över att den modebetonade ergonomin täppt till hörselgångarna hos arbetarna och ungdomen, över att det tryckta och reflekterande ordet inte hinner fram innan de moderna massmedia spolierat möjligheten för och behovet av information

Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en framtid som just emedan jag och så många andra tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att standarden fått överta målet för en människa i gemenskap och frihet, över att vi bara stillatigande åser de skändligheter som begås runt om oss

Jag känner mig oroad och önskar att många gjorde det

Radikal filmfestival: ett välbehövt alternativ till etablissemanget

http://syndikalistisktforum.se/radikal-filmfestival-2020/

Med motivationen att Göteborgs filmfestival blivit alldeles för dyr och uteslutande har Filmkollektivet Råfilm tillsammans med Syndikalistiskt Forum startat ett event tillgänglig för alla. Från och med 29/1 till 1/2 spelades ett fullspäckat program med upp till fyra filmer under en och samma kväll. Allt från poetiska skildringar om livet som väntar på att levas, till reportage om ursprungsbefolkningens kamp gentemot staten i Kanada och militanta musikaler kulminerade i en blandning mellan dysterhet, agitation samt solidaritet.

Filmvisningen under den regniga och dystra torsdagskvällen erbjöd en upplevelse av största möjliga njutning. Det lilla bokkafét på tredje våningen i Hagabions lokaler fylldes till bredden, till stor del av företrädare för gruppen Göteborgs solidaritet med Chile. Fyra filmer spelades med fokus på ursprungsbefolkningen i Kanada, Exarchia i Aten, upproret i Chile och sist men inte minst skapandet av Rojava.

Efter samtliga kortfilmer spelats omstrukturerades lokalen till ett cirkelsamtal, där företrädare för respektive grupp utvecklade på bilden vi fått av filmerna. Bland dessa var två personer som medverkar i Rojavakommitéerna. De berättade om deras verksamhet, hur de idag har åtta lokala samarbetsorganisationer över hela Sverige, och hur den nya geopolitiska situationen förändrats sedan Turkiets invasion av norra Syrien. Därefter presenterade personerna bakom Göteborgs solidaritet med Chile sig själva, och beskriv mycket utförligt, delvis med hjälp av tolk, hur massprotesterna vuxit fram hos det chilenska folket. En viss pessimism kunde kännas vid när polisens maktutnyttjande över de protesterande beskrevs, men optimismen tog snabbt åter bemanningen när det förutspåddes en ny revolutionsvåg närmare mars detta år.

För en helt kostnadsfri filmfestival kunde jag inte förvänta mig något som helst ytterligare. Radikal filmfestival bjöd på en helt fantastisk filmvisning. Hög kvalité på filmerna som spelades i kombination med oerhört genuina samtal och nya lärdomar från de närvarande tände i alla fall för mig personligen, en gnista av radikalt hopp i ett annars gråregnigt Göteborg.

#SASGate är inte mer än marknadsföring

SAS nya reklamfilm har skapat stora reaktioner på sociala medier under de senaste dygnen. I den informerar företaget om svenska traditioner, med det underliggande budskapet att svensk kultur är skapad utifrån externa kulturella företeelser.

“What is truly Scandinavian? Absolutely nothing”, inleder SAS den numera borttagna reklamvideon. Den har beskyllts av Sverigedemokraternas Richard Jomshof för att vara “nonsens och självhat” samt försvarats av diverse vänstersympatisörer på sociala medier. Hur har detta fenomen skapats och hur ska den ses utifrån ett vänsterperspektiv?

“Woke” marknadsföring har tagit en allt större del av våra liv. Den traditionella tv-tittaren finns inte längre kvar i samma uträckning som förr. Att marknadsföra sina produkter har gått från en simpel televisionskanal till utvecklade personliga konton på twitter, facebook och instagram. Det brukar sägas att marknadsföring är ett redskap för konsumenter att skapa rationella beslut. Visst har marknadsföring vissa egenskaper av gott informationsutbyte, men är det verkligen den typ av reklam som idag trycks ned i våra strupar?

Många av er minns säkerligen förrförra årets stora marknadsföringsskandal. Nike firade användandet av sin slogan “Just Do It” 30-åriga jubileum. Den amerikanske fotbollsstjärnan Colin Kaepernick deltog bland andra i reklamfilmen, som under 2016 uppmärksammats genom att “take a knee”, vilket blev en medborgarrättssymbol när Kaepernick satte sig på knä under nationalsången inför en fotbollsmatch.

Reaktionerna på reklamfilmen väntade inte med att flamma upp i raseri riktad mot Nike. Överallt på sociala medier genom #Burnyournikes började människor klippa, riva loss och till och med elda upp hela skor för att visa sitt förakt mot företaget. Men vad har då det här med den senaste SAS-hysterin att göra?

Till vänster ett inlägg under #Burnyournikes. Till höger ett inlägg under #SASGate

Samtliga förstår säkerligen att företag använder marknadsföring för att tjäna pengar, det är det ingen som undgår. Men hur företag väljer att marknadsföra sig idag, jämfört med förr har ändrats dramatiskt. Genom att lägga fokus på sociala värderingar försöker företagen knyta band till folkrörelser och vår säregna identitetsförmåga. Allt detta är en guldgruva. När just ditt företag blir ett samtalsämne i sociala medier, när det blir en hashtag, kan ingen adblocker längre ignorera det.

För Nike resulterade den mytomspunna marknadsföringen i en ökning av deras marknadsvärde med sex miljarder dollar. Företaget sålde 61 procent mer produkter sedan den kontroversiella kampanjen börjat sändas.

Den senaste SAS-filmen och #SASGate är således bara en av många marknadsföringsknep för att inte endast roffa åt sig vårt fokus, men också vårt deltagande. Men vi bör inte lura oss själva. Poängen med marknadsföring är och kommer evigt förbli ett försök att sälja in ett varumärke eller en produkt i vårt undermedvetna. Att på något sätt ge gratis reklamutrymme för ett företag, oavsett dess till synes harmlösa budskap, är att falla för kapitalets egna vinning. Agerar konservativa galaxhjärnor som förlamade marknadsföringsagenter så låt dem göra det. Det är både roligare och bättre att skratta åt deras fiktiva engagemang, än att falla till dess bottenlösa reklamkonsumtion.

Råd till mina anarkistiska kamrater

Svensk översättning av den anarkistiska geografen Elisée Reclus text från 1901. Översättningen är gjord av mig, främst för att memorera texten, men även för att det möjligen är lustigt att läsa något av Reclus på svenska.

Jag håller just nu på att läsa Reclus Anarchy, Geography, Modernity, vilket kommer leda till en djupdykning om Reclus för min del. Förhoppningsvis kan jag publicera relevant information om fransosen och beskriva hans ställningstagande till de geografiska, hierarkiska och samhällsomvändande frågor som präglar oss än idag. 

Kära kamrater,

Det är vår sedvana att överdriva både våra styrkor och svagheter. Under revolutionära perioder verkar det onekligen som att våra handlingar har oöverträffliga konsekvenser. Å andra sidan, under tider av stagnering, även då vi dedikerat oss fullständigt till saken, upplevs våra liv som karga och värdelösa. Vi kan till och med uppleva oss bortsvepta av reaktionens vindar.

Vad kan vi då göra för att bibehålla vår intellektuella vigör, vår morala energi, och vår tro till den goda kampen?

Du kommer till mig i hoppet av att lära av min långa erfarenhet av människa och ting. Som en gammal man ger jag er följande råd.

Käbbla eller handla inte med personligheter. Lyssna på motsägande argument efter du presenterat dina egna. Förkunna dig med att behålla tystnaden och reflektera. Försök inte att få överhanden i ett argument av bekostnaden av din egna ärlighet. 

Studera med diskretion och enhällighet. Stor entusiasm och dedikation mot målet att riskera det egna livet är inte det enda sättet att betjäna en sak. Det är enklare att offra ens liv än att göra ens liv till en utbildning för andra. Den medvetna revolutionären är inte endast en person av känsla, utan också en av reflektion, vars varje kraftsamling att främja rättvisa och solidaritet baseras på exakt kunskap och en omfattande förståelse av historia, sociologi och biologi. En sådan människa kan inkorporera dess personliga idéer i ett större sammanhang av vetenskaperna, och kan således förstärka motståndet, uppehållen av den enorma kraft hen får genom sin breda kunskap.

Undvik specialisering. Alliera dig inte med nationer eller partier. Bli icke vare sig ryssar, polacker eller slaver. Var istället människor som hungrar efter sanning, fria från tankar av specifika intressen, och från spekulativa idéer gällande kineser, afrikaner eller européer. Patrioten börjar såsmåningom alltid att hata främlingen, och förlorar den känsla av rättvisa som tidigare tänt hens låga av entusiasm.   

Iväg med alla chefer, ledare och de apostlar av språk som gör deras ord till heliga skrifter. Undvik dyrkan och uppskatta orden av dina närmsta vänner eller visaste professor endast för den sanning du finner i dem. Om, efter beaktning, du har några tvivel, vänd dig inåt mot ditt egna sinne och återexaminera händelsen innan du fattar din slutgiltiga bedömning.

Så, du borde motsätta dig varje auktoritet, men också sätta dig in i en djup respekt för alla uppriktiga övertygelser. Lev ditt egna liv, men överlåt även andra deras fullständiga frihet till dess egna.

Om du kastar dig in i striden genom att offra ditt liv för beskyddandet av de förödmjukade och förtryckta, är det en mycket ädel sak, mina kamrater. Möt döden ädelt. Om du föredrar att vidta långsamt och tålmodigt arbete för en bättre framtid, är det däremot ännu bättre. Gör det målet av varje ögonblick av ett generöst liv. Men om du väljer att stå kvar fattig bland de fattiga, i full solidaritet med dem som utstår lidande, låt då ditt liv skina som ett välgörande ljus, ett perfekt exempel, en produktiv lärdom för alla!

Kamratliga hälsningar.
Elisée Reclus.