Gångväg mellan två barndomshem – Philip till Eyvind

I detta inlägg tas en tillbakablick till min barndom och en väg som tydligen alltid fanns där

I detta hus spenderades mina första dagar, veckor och månader. Under ungefär ett års tid bodde jag här tillsammans med min mor, far och papegojan Coco . Jag minns inte hur mycket skit fars något underliga husdjur befläckade huset med, men ryktesvägen säger att det inte var särskilt uppskattat. Allt senare efter vi flyttat in som granne till Gruvbergets myrinfekterade skog tog min farmor om gårdens trådgård. Med tog hand om menas egentligen förvandlade det till ett paradis. Jordgubbsland vid granngården, hallonbuskar längst med busshållplatsen, vidsträckta växtodlingar och blommor av alla dess sorter både i och kring den lilla båten.

Idag är det däremot tomt. Huset är fortfarande i min fars ägo, som hyrt ut det under tidigare år. Det är svårt att föreställa sig tomtens tidigare glans och skönhet, trots att det finns kvar färgstarkt i minnet.

Olof Edvin “Eyvind” Johnson, proletärförfattaren, diktaren, syndikalisten och nobelpristagaren växte även han upp i Björkelund, dock under en annan tid, ungefär 10 minuter upp från tvärgatan.

För att nå “Eyvind Johnson stugan”, också kallad bagarstugan, behövs två fungerande ben och tio minuters tid. Det är i bagarstugan Eyvind föddes, men bostaden där han nådde sin tonårsålder går även att hitta på vägen dit. Jonsson och Rosts hus ligger på vägen mot bagarstugan, dock något förändrade efter drygt 100 år.

Vid slutet av Eyvind Johnsons väg, går det att fästa ögonen på en liten faluröd stuga. Bagarstugan står enskilt, men i periferin i umgänge av nybyggda, tidsandliga, träliga, vita hus med tillhörande Audibilar. Det märks att en nått något av en relik från en annan tid.

Stugan är förståeligt låst, men vid klart väder är det möjligt att ta en titt genom något av stugans tre fönster. Hemmet tycks vara väl anpassad till dess originalform. Några tavlor går att ana längst väggarna. I det rum som verkar vara Eyvinds sovrum finns ett gammalt porträtt av den äldre nobelpristagaren. Här och där finns nya utgåvor av Eyvinds böcker utplacerade. Vid fönsterbrädan ligger exempelvis Stad i mörker, passande till dagens ruska vårväder.

Det känns nästan något deprimerande att inte förrän nu, vid vuxen ålder fått reda på att den store proletärförfattaren från Boden i själva verket växt upp i samma område som en själv. Dock glädjer det mig att jag faktiskt fått upp ögonen för bodensarens författarskap, nu med ett ännu starkare intresse för de norrbottniska skildringar som finns tillgängligt i hans verk. Inte minst glädjer det mig att Eyvind, likt mig, var fackligt ansluten i Sveriges enda kämpande fackförening, SAC Syndikalisterna. Från 21/3 till 10/10 1919 förde han styrelseprotokollen i Boden LS, vilket tyvärr stängt ned. Eyvind var även en medarbetare i SAC:s medlemstidning Syndikalisten, likt mig, men som på den tiden var en halvveckotidning.

Att vara från samma Björkelund, vara aktiv i samma fackförening och skriva för vår fantastiska medlemstidning är kanske inte något mirakel i sig självt, men som avslutande stycke vill jag utnyttja ett något skämtsamt citat från diktaren själv:

“Man hade kunnat grunda religioner på sådana tillfälligheter, antar jag”

Eyvind Johnson, 1965